Dar star vi, med alldeles for mycket packning (hur jag fick ner allting i vaskan ar for mig fortfarande ett under) och vantar pa en taxi. Vi vantar, och vantar och sa vantar vi lite till. Sadar, sa man hela tiden tanker "men den kommer nog snart" flera ganger. Och till slut slutar man tanka och bara vantar istallet. Vi star utanfor Budget, dar vi lamnat bilen, nar en av deras anstallda fragar om vi vill ha skjuts till stationen istallet. Han kan kora oss. Tack, underbara manniska. Sadan vanlighet uppskattas och far mig att le.
Nasta person att gora mig annu lite gladare, motte jag pa stationen i Hamilton, Newcastle. Dar yrade jag omkring som en hona i jakt pa toalett. En tjej som satt och vantade, insag att jag hade problem och fragade om jag behovde hjalp med nagot, och jag berattade att jag letade efter toalett. Hon tog sig an mig valdigt val, och foljde med mig och visade mig pa pricken var det var. Det ar val anda inte manga manniskor som tar sig tiden att folja med sa att det verkligen blir ratt.
Den sista for idag, motte vi pa hostelet vi just nu bor pa. Vi kom in, sag alldeles fallfardiga ut och fragade om de hade ett rum. De hade de, de hade varsin sang i varsitt rum. Vi var inte riktigt nojda. For hur fint det an ar har, och hur sakra vi an ma vara, kanns det battre om vi ar i samma rum. Han erbjod sig direkt att se efter om han kunde flytta runt lite manniskor som annu inte checkat in, men lyckades inte med detta. Vi fragade efter andra hostel, och han pekade ut nagra pa kartan. Vi tackade for oss, men han erbjod sig att ringa innan sa vi slapp slapa runt pa vaskorna for att sedan inte fa ett rum. Han ringde sakert tre, fyra stallen innan han kollade annu en gang om han kunde losa det for oss. Och han lyckades. Jag tror att han ar en angel. Vad det nu ar, egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar