... En vagg av dimma. Sa vitt och sa tjockt, att vi inte kunde se ett javla dugg. "Skamtar du?" Tankte jag. Som om nagon kunde ta ansvar for det. Som om det fanns nagon som med mening satt dimma over det vi var dar for, det vill saga "Three sisters". Jag ville ha en ansvarig att diskutera problemet med, hitta en losning, forklara att vi behovde fa bort dimman. Men det fanns ingen att skrika pa. Det enda som fanns var cirka tre tusen asiater och vi, tva svenska tjejer, allihopa lika besvikna.
Sa vad gor man da? Jo, man satter pa sig ett leende, gar till informationsdisken och ber om en karta och sa traskar man. Vi fick aldrig se Three sisters (vi stod dock bredvid de otroligt stora stenbumlingarna), men vi fick vara med om annat kul. Till exempel akte vi varldens brantaste jarnvag upp for ett berg, vilket nastan fick mitt hjarta att stanna och min planbok att vilja do (sjalvklart sades det inget om att det aven ar varldens dyraste jarnvag). Dessutom blev jag ofrivilligt offer for en blodigels blodsugande. Nar jag val slet bort den verkade det som det aldrig skulle sluta bloda och jag tankte; nu dor jag. Det gjorde jag forstas inte.
Sitter nu pa taget pa vag hem, med leriga fotter och ben vilandes pa ett sate. Ikvall blir det en sista natt med ganget; middag med alla huskamrater. Det ser vi fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar