Should I stay or should I go?

Efter en veckas jobb i regn, tog det tvart stopp. Vi har nu haft tva dagar ledigt, och vi ar inte sarskilt stressade over detta. For vi har lite grejer pa gang, vi vet bara inte riktigt vad eller hur eller nar. Vad som gor oss ganska stressade a andra sidan ar att vi snart ska aka hem. Eller ska vi det?

For saken ar att vi maste jobba for att ha rad att aka nagonstans, forstas. No money, no honey. No money, no sten for Emma. Superlatt, men anda inte. For hur gor man nar man ska fara runt ett sa stort land pa bara nagra dagar? Det gar helt enkelt inte. Vi vill njuta. Vi vill se att det var vart att jobba pa en farm i regn och kyla och nastan grata av smarta i lederna. Sa, vi funderar och funderar. Vi funderar, ska vi stanna? Ska vi inte stanna? For att boka om biljetten hem var lite for latt for att det inte ska ses som ett tecken pa att vi borde stanna. Och nar ens huskamrater tittar i forskrackelse nar man sager att man ska aka, och sedan ber en stanna, vad gor man da? Vi vill stanna, men vi vill aka. Vad vill vi egentligen? Darfor tittar vi pa varandra och sjunger "Should we stay or should we go now? If we stay there will be trouble, but if we go it will be double" lalallaa.

I sondags satte vi oss pa ett tag som tog oss langt bort. Med iver i kroppen och fjarilar i magen akte vi till en piercingstudio. Hej hej, har ar vi och vi vill pierca oss. Jag som har gjort det sa manga ganger forr, bade med och utan en liter vin i kroppen, med proffs och amator, tankte att "det ar lugnt". Men sa var det inte sa lugnt. Dar lag jag med tuttarna i vadret, och nar piercaren sa "och sa andas ut..." som de alltid sager, sa svor jag som aldrig forr. "Bloody hell, fuck that hurts" och sen fortsatte jag svara. Jag brukar inte skrika, jag brukar bita ihop, halla mig lugn. Men att pierca brostvartan fick mig att skrika. Ar det kanske darfor jag skjutit pa det sa lange, for att jag anade att detta skulle ske? Efter detta foljde den vanliga proceduren med att jag blev snurrig i huvudet, blek som ett lik och sen fick ga och kopa cocacola. Det var ocksa da Louise sken som en sol och tjot "NU VET JAG VARFOR DU HATAR COCACOLA!" Ja, for att jag alltid maste halsa det efter att jag varit nara att tuppa av.

Jag svor over Viola och jag svor over Jonna som sa manga ganger har forsakrat mig "det gor inte sa ont Emma, jag lovar dig". Jag har alltid tittat ner pa mina brost och ryst.. Uhu.. Inte ont? Hur da? Jag hade ratt. Nu kan jag saga det "DET GOR FAN SKITONT!"

Tagresan hem var mindre harmonisk, smartan i brostet gjorde sig pamind. Men efter en timme eller tva kandes ingenting langre och nu ar allting sa bra det kan bli. Fragan aterstar dock, ska vi gora det andra brostet ocksa? (Det ar ju trots allt special en vecka till... Halva priset.)*


*Har i Australien har de "special" pa allting. Specials pa mataffaren varar i flera veckor, special pa cigaretter, special pa piercingar, special pa precis allting som gar att salja. I Sverige har vi fredagsbomben pa ICA och da far man smaka en brodbit som man sen far kopa till ett "bra pris". Det vill saga, en eller tva varor, en gang i veckan och begransat antal. Ack, en svensk ICA-affarsagare hade svimmat av alla specials och rabatter pa IGA i Australien.