No money, no honey

Jag sitter i en vit van pa vag till helvetet, dag nummer fyra. Vanen har plats for 12 personer exkl. foraren, men de senaste dagarna har vi tvingats aka 13. Jag har sjalv inte varit en av dem som fatt trangas, men jag har lidit anda. Lidit for att man tycker att det ar okej att en man pa ca 60-70 ar (sliten som 80) sitter pa sniskan i tva timmar i en bil, lidit for att ingen sager ifran, for att ingen vagar saga ifran. Sa sjalvklart fick de svenska tjejerna hoja rosten igen, satta ner foten, forsoka. Men det ar som att prata med en vagg. "No worries no worries" ar svaret vi far pa allt, men visst fan ar det ett worry. Idag mottes vi av en plast-stol (typ tradgardsmobel-stil), i barnstorlek, som den gamla mannen ska sitta pa. Mannen som inte ens har styrka nog att oppna sin vattenflaska. Jag fragar mig sjalv varje dag, hur kan man behandla manniskor sahar? Varfor sager ingen nagonting? Sen inser jag, detta ar inte helvetet. Detta ar inte barnarbete, barnslaveri, detta ar inte ett u-land. Detta ar mil ifran helvetet, men jag kokar av ilska varje dag.

Varje dag gar vi upp halv fem, for att aka hemifran en halvtimme senare. Varje dag blir vi bjudna pa macka med jordnotssmor, varje dag hatar vi vindruvor, varje dag svar vi over var chauffor/miniboss. Frustrationen over hur ignoranta, respektlosa och dumma manniskor ar, ar varre an den fruktansvarda smarta vi har i vara kroppar. Smarta i ryggen som resulterar i andnod. Smarta i knana som resulterar i att vi inte kan boja oss.

Vi ar har med var andra familj, malaysierna. Det ar den enda anledningen till att vi kampar vidare, star ut. Vi ar ett team och vi hjalper varandra. Detta ar manniskor som har sa stora hjartan, sadan enorm omtanksamhet, sadan otrolig charm. De tar hand om oss, som familjemedlemmar. Och visst stammer det som de sager, "no money, no honey" och darfor fortsatter vi.

Ett stort tack till Pad, en kille pa 24 ar fran Thailand. Tack for att du gjort de senaste dagarna i helvetet lite lattare med ditt glada humor och din uppiggande personlighet. Det hjalper oss att se ljuset.

Vi kan fortfarande skratta och le, sa bli inte allt for oroliga dar hemma. Vi lar oss mer om livet an nagonsin.